Falun
Vi är kvar i Falun. Får se hur länge det blir. Hoppas vi får åka hem en sväng imorgon.
Dessa 2 dagar har verkligen varit väldigt känsloladdade. Igår träffade jag en mamma här på sjukhuset som satt med sin 3 åriga pojke. Pojken var helt blå prickig i hela ansiktet, huvudet och nacken. Han hade även en halskrage. Mamman sa efter att vi små pratat en stund -" jag var 1 sekund ifrån att förlora min lilla pojke idag" det högg i hjärtat på mig när hon berättade att hennes pojk hade hittats hängd i en Persiensöre på dagis. När personalen hittade honom och skar av snöret runt halsen och fick ner honom på golvet så var an redan blå är ansiktet (där av de blå prickarna. Blodkärl som brustit) han andades inte och han hade både kissat och bajsat på sig. Det var bara ett mirakel att han fortfarande lever.
Och sen detta pojken jag skrev om tidigare.
Livet är så orättvist och ovist. Vad som helst kan hända, när som helst!
Jag måste börja leva mer i nuet. Men vet aldrig om och när ens liv gör en hel vändning.
Jag saknar mina 2 andra barn Så Otroligt mycket!! Att vara ifrån dom nu är jobbigt men jag vet endå att Sebastian behöver mig här.
Mina barn och min sambo är verkligen mitt allt! Och ingenting får hända dom. Jag skulle aldrig överleva det.
